Lindefallet och dess sydländska växtlighet har skildrats av Bertil Halden i Svenska Turistföreningens årsskrift 1923.

Platsen ligger inne i skogen i sydlig riktning från Västra Bölandsby. En bäck som på området rinner under markytan åstadkommer under sin underjordiska vandring en omslag i vegetationen som är mycket markant.

Underlag för den rika växtligheten är ett par klapperstensvallar, som täckas av ett luckert lövjordstäcke.

Fallet är endast några meters höjdskillnad i avsatser och höjden över havet omkring 100 meter.

Lind, alm och lönn ha här sin enda gemensamma växtplats i Hälsingland.

Det är icke fråga om enstaka exemplar utan om ett stort skogsbestånd av ädla lövträd.

Förutom de stora lövträden finns en rikhaltig undervegetation av många växter. Tibast, try, måbär, dvärgglömmer, skogsvingel som är ett av vårt lands sällsyntaste gräs, och myskmadra. Åtskilligt flera växter skulle kunna uppräknas, såsom: bergslok, skogssäv, nattviol, Jungfru Marie hand, vänderot, fjälltolta och skogssallad mm, omtalar Sven Björkman i boken ”Något om floran i Hälsingland”.

Denna texy är hämtad ur Eliot Burmans bok ”Enångers socken”.